som att vinka åt en blind, eller skrika åt en döv.

det känns som om något hela tiden saknas, som om jag aldrig blir nöjd.
men det är något som får mig alldeles kallsvettig och rädd, något som gör mig helt knäpp
något som får alla mina hår på armarna att resa sig upp, något som du.
och det gör för ont för o prata om, eller jag kan nog inte ens prata om det.
inte ritkigt på det sättet jag vill prata om det, och det är igentligen det enda jag vet
någonting om, det är det enda jag känner just nu, men fråga inte om det ni förstår
ändå inte. och det känns tungt att behöva vakna så här, och det känns jobbigt eftersom
allting går ut över mina älskade päron, jag måste ha nån slags hjälp.
TERAPI, inte av nån sån utan av typ sofie. hon är duktig på att lyssna, ja jag behöver dig
nu sofie, kom hit. jag saknar dessutom henne fast vi sågs för nån da sen bara
men alla stunderna förut, när vi gick upp mitt i natten och åt tacos, eller råa korvar.
det är sånt som bara händer med dig. Tack för att du dessutom orkar lyssna. i need it.

i wanna know if you feel the same.