Jag vet inte om ni haft den där känslan själva, känslan av att vara både livrädda & totalt frustrerade precis hela tiden. Jag vet inte om ni suttit i samma sitts som mig, varit totalt ensam i ett totalt mörker fast det igentligen vimmlar av människor omkring sig och ett mörker inte ens existerar. Jag vet inte om ni haft samma problem själva, att skilja på dröm eller verklighet. jag vet bara vad som håller på att hända med mig och jag vet att jag är på väg dit igen och att det tog alldeles för lång tid för att orka riva upp det igen. Det här är inte jag, och dom närmsta dagarna och veckorna kommer all min energi gå till en massa onödig oro och längtan, längtan efter nånting som jag redan vet är bara mitt.

jag har världens bästa, snälla kom hem igen.