det var en bra tid.

det blev en asgod middag med jätte gott dricka osv. dagen har varit lugn,  jag
och fabian åkte ner för att se hur min bror har det i stitt nya hem, vi blev nog
båda lite smått avendsjuka, men det kommer en tid för oss också. Nu är jag
ensam och snart blir det andra avenyn. För er  som har bilagan från expressen
idag, så är det en interjuv med mina och flera andras kära vänners föräldrar, föräldrarna
som förlorade fem barn och en mor i en bilolycka, föräldrarna till en av mina bästa
vänner, för en lång lång tid. Men det tar ändå, det känns i hela hjärtat och det berör
på alla sätt som går att beröras på, dessa föräldrar är två av dom människor jag
beundrar oerhört mycket, efter att förlorat nästan allt, har dom nu lyckats bygga upp
det dom förlorade. Jag finner igentligen inga ord, jag vet bara att mina tårar inte
vill sluta rinna efter den här dagen, och jag vet att på något sätt kommer det här aldrig
försvinna,  hur lång tid det än tar. några rader jag skrev ner på minnesstunden i skolan.
"Jag minns hur vi sprang ner för stigen ifrån erat hus mot vattnet, och jag minns hur vi
ropade på Henrik som var långt framför oss att vänta, vi var alldeles för små för att få vara
med, men ändå skulle vi jämt vara där, även om dom inte kunde se oss. och jag minns
hur du tog min hand och sa, när vi kommer hem igen träffas vi här och gömmer killarnas
hemlighet, du och jag. och jag log tillbaka och sa, ja, du och jag jenny, du och jag." 
Men vi fick aldrig chansen att gömma killarnas hemlighet, vi fick aldrig chansen.
Det har snart gått tio år, men bilderna av er i tidningen är precis dom bilderna jag jämt
haft i mitt minne, era leenden som lyste godhet.

det kanske är så att man inte vill minnas, eller så vill man. Jag vet bara att jag aldrig vill glömma.

Kommentarer

♥ Skriv vad du vill här:

♥ Namn:
♥ Spara uppgifter

♥ Mail: (visas endast för mig)

♥ Blogg:

♥ Skriv

Trackback
RSS 2.0