Jag har känt i flera dagar att jag bara vill få skriva av mig alla tankar
som finns intu mig, för jag är bra på sånt.. jag brukar göra sånt, för
allting blir så mycket enklare då.. men helt plöstligt säger nånting emot.
Jag vet inte om det är för att jag är rädd för vad konsekvenserna kan bli,
eller om det är så att jag är rädd för att själv läsa och inse att det finns
så mycket jag borde gjort och bör göra.. jag vet inte.. Jag vet bara att
jag börjar bli rädd för vad som hända skall, jag är rädd för att jag inte orkar
ta tag i saker jag alltid orkade förut, rädd för att gå ut skolan och börja
jobba, även om det är det enda jag ser fram emot.. rädd för hur det kommer
kännas att inte bo hemma längre och med den man älskar mest av allt.
Jag är rädd för att fler sjuka saker ska hända i min närhet, jag är rädd för
att förlora människor som står mig nära.. jag tror inte jag skulle klara en
sån sak. en förlust, ett tomhål ett eko efter något som aldrig blev besvarat.
Rädd för att saker ska förändras, även om jag hela tiden söker efter
förändrningar.. Efter 18 år i livet, har jag lärt mig att saker inte kan se likadant ut.
Jag är glad, för vi har tur i våran familj.. det finns bara två i min närhet
som lämnat mig, och hur ledsen jag än är över det än idag så vet jag
att så många har haft det värre, och jag lider med er alla.. men samtdigt
finns det ständigt en jakt efter tvivel och rädsla, en oro som aldrig tycks
vilja försvinna.. varför ska det vara så? Varför inte bara kunna koppla bort
allting och leva det underbara liv man har och ta vara på det underbara
stunderna man har.. jag undrar hur många timmar i veckan jag lägger ner
på att tycka att min kropp behöver förbättras, hur många gånger jag
tänker, nej idag ska jag inte äta någonting alls.. hur många gånger jag tänker,
jag orkar inte jobba men jag måste ha pengar.. Varför ska man göra saker
som man inte vill? det spelar ingen roll att jag säger det hundra gånger för
mig själv, för det är alltid samma visa, varje dag.. Har ni någonsin känt den
känslan? En vän till mig berättade att hon blivit utbränd, och inte jobbade så
mycket ändå.. vad skönt, nu är jag rädd för det också. vilka problem, i ett
underbart liv? Vad vore livet utan problem? Jag tycker det vore underbart.


såhär blev iaf fortsättningen på mammas tatuering.. Fjärilen är gammal.