På senaste tiden har jag tänkt jätte mycket på min saknade morfar.
Det har gått så himla långt tid sen han lämnade oss, men ändå känns
det alldeles för nära inpå.. Jag skulle vilja säga att det inte gjorde
ont längre, men det gör det.. jag saknar honom, varje dag.. och jag
önskar att jag fortfarande lämnade brev hos honom, men jag besöker
honom alldeles för sällan, i veckan ska jag dit. och lämna lite saker
jag köpt, jag kommer gråta.. mycket och det är bra, för mig är det bra.
För det var alldeles för länge sen jag fick gråta, för att jag saknar honom.
Som sist när  vi satt hos mormor, och kollade på hur vi är tillsammans
på samma video och hur vi leker och pratar.. Jag saknar dig.. och jag
vill inte ens tänka tanken på att förlora någon mer nära och kär..
men den dagen kommer även den, och jag tror att man måste få gråta.
man måste få sörja.. låt den dagen vara långt borta!

till dig..