Efter förlossningen.

 

Tänkte som jag tidigare nämnt skriva om tiden efter

förlossningen, eftersom allt fokus när man är gravid

verkligen läggs på förlossningens smärta. Jag hörde

inte ett enda ord om hur ont det skulle göra efteråt,

utan bara att all smärta försvinner när bebisen kommer

på ditt bröst, och visst stämde det. Direkt när Noel

las på mitt bröst, att känna hans hud mot min, höra

hans skrik och se hans ögon för första gången gjorde

helt klart att smärtan jag kännt under 26 timmar ( från

första värkarna) var som bort blåst, och visst gjorde

det inte lika ont att bli ihop sydd med sin bebis

på bröstet. Nä just den biten gick helt okej.

 

Men sen kom timmarna efteråt, jag skulle in i

duschen och att våga röra sig där nere kändes som

att göra det man är mest rädd för, världens konstigaste

känsla och svidande. För tro mig, man vill tvätta

sig ren där nere, hur ont det än gör. När jag äntligen

kommit ur duschen och ska torka mig, kommer smärta

nummer 2, fy satan. Och sen kommer blodet, en massa

jäkla blod och hinner knappt ta på mig nät trosorna innan

jag måste byta dom igen.. När jag väl hade klätt på mig,

kände mig hyffsat ren och fick hålla i min bebis igen så

försvann smärtan för en stund igen, herregud det jag

bärt på i 9 månader ligger ni i min famn, vill jag någonsin

släppa taget om den här underbara skapelsen? Nej.

 

När vi sen kommer upp till BB hotellet, klockan är mycket

och vi ska försöka sova.. Med en bebis man bara kännt i

ett par timmar, som man inte vet nånting om, med bröst

som ska börja ammas och man inte har en aning om hur?

Då börjar saker bli jobbigt igen, och saker gör ont.. Herregud.

Kroppen kändes som en enda stor spagetti, mag musklerna

var borta och att sitta var jobbigt, ett evigt svidande från

underlivet och känslan av hur det bara forsar blod. Inte bokstavligt

kanske, men det kändes så.. Och så börjar livmodern dra ihop

sig. Jaha tänkte jag, är det dax att krysta igen nu eller? Den

här värken var verkligen som krystvärkarna, satan vad ont

det gjorde och det var liksom inte över på nån timme..Det

fortsatte, tills jag lyckades somna och vaknade igen.

Värktabletterna jag fick hjälpte till en viss del och vi kunde

njuta av våran son på morgonen. Men det var liksom inte

över, kanske borde jag läst på bättre men jag trodde inte att

det var sant.. Vi blev ju flyttade till ne o avdelningen och fick

gå en helt sjukt lång väg dit, det kändes som att hela kroppen

skulle vika sig när vi var framme och jag ville bara lägga mig

och sova i flera dygn.. I det tillståndet få se sin bebis ligga

helt ensam i en "låda" och solas, gjorde så ont. Jag hade ingen

aning om hur det såg ut och det var ingen rolig syn, vi ville bara

ha vårat lilla barn och få vara en familj.. Med en massa känslor,

värk från hell och en bebis vi inte fick ha i våran famn eller på

vårt rum så får vi heller inte ta emot besök eller använda våra

mobiler.. Vid den här stunden ville jag gå under jorden..

 

Den natten alltså ett dygn efter förlossningen trodde jag att

jag skulle hoppa ut igenom fönstret, och jag tycker så synd om

Fabian som helt hjälplös försökte med allt, han försökte fixa

värktabletter, vete kudde mm. och jag bara låg där och hade

jäkligt ont och saknade vårt barn som vi inte ens haft i ett dygn.

 

Värkarna från livmodern, svedan från underlivet, kroppen som

kändes som en spagetti och en massa jobbiga hormoner kändes

som topp notch, men nä. Min kropp fylls med vätska, tio gånger

värre än under graviditeten och det gör så satans ont. Jag tänkte

att när är det över? När får man känna sig bara lycklig ?

 

Det är såklart väldigt olika för alla, och det behöver ju inte alls

göra ont för vissa. Men för mig var tiden efter förlossningen så

jäkla mycket värre än dom 21 timmarna jag låg på förlossningen

och kämpade och krystade. Idag när man fortfarande känner hur

det drar så tänker jag, nej nej nej inte igen. Det är väldigt logiskt

att det ska kännas såhär, kroppen har ju varit med om något helt

otroligt, men informationen om tiden efteråt borde vara lika mycket

prio ett som tiden under förlossningen, för det är tamme sjutton samma

smärta, om inte värre som sagt. Att kissa är ett helvete, och man

hade kanske inte tänkt att man skulle stå i duschen och kissa? Men

det är det enda som inte gör ont, jag hade inte tänkt att få bröst

stora & hårda som bowlingklot som ömmade bara jag smekte på

dom, tänk er då en bebis som ska suga där? F y  f a n ! Kanske var

det därför min ork och smärttröskel inte längre klarade av amingen,

det blev liksom aldrig bra. Så till er som är gravida, läs på

ordentligt.. Det är inte kul att ligga där ovetandes och veta om man

borde ha såhär ont eller inte. Hoppas ni inte blir rädda nu, det är

såklart värt all smärta i världen ändå, men det kan vara bra att veta.

Jag önskar så innerligt att någon sagt något till mig och att jag hade vetat.

 

För 5 veckor sen låg våran älskade lilla bebis där inne, gravid bilden

är från vecka 39 ( 38+5) och den andra bilden ifrån idag. Rätt sjukt

att kroppen kan återhämta sig så mycket? och att magen faktiskt dragit

ihop sig bra, även om en deg klump och en massa bristningar återstår.

Tre dagar innan förlossningen fick jag mina bristningar på magen, hade

klarat hela graviditeten med några små på kärlekshandtagen och sen

kom det som en bomb. Inte kul alls, men får vara evigt tacksam för det

som kom ut mig. Älskade lilla Noel. ♥

 

du har så rätt i de du skriver, man får gå på föräldrakurser om att va gravid, förlossning och amning, du föder ditt barn och det är världens häftigaste upplevelse. Men allt som händer efteråt, smärtan där nere, svullnaden, svårt att sitta, gå, eftervärkar?! De enda jag fick höra vad att man blöder efteråt i några veckor typ och att du inte kommer få sova något för ungen skriker. Borde vara mer info om det som kan hända/händer efter förlossningen. Fin blogg och kille du har :)

Jag ville bara skriva att jag känner igen mig jättemycket i det du skriver om att tiden efter FL var hemsk! Naturligtvis är jag överlycklig över vår lilla bebis men att ingen informerade en om smärtan och uppgivenheten man känner efter är så dåligt! Jag hade en bra FL men den tog lång tid, precis som du och jag kände mig praktiskt taget överkörd efter. Ingen info om att man kunde få sjukt ont i ryggen efter en Eda bedövning så att man inte kan ta sig upp ur sängen, ändå frågade jag om biverkningar innan. Sen amningen usch bara ångestladdat! De klämde massor och mina bröst blev så svullna så V kunde inte ens få ngt riktigt tag, då hämtade de en amningsnapp (aldrig sett en sådan förut) och bara "prova den här" jag sa ju ok för vad ska man säga när man inte vet. Amningsnappen kändes krånglig och V kunde till slut bara äta med den. Är så arg nu i efterhand för jag tror att om de hade gett oss tid och vägledning så hade han kunnat amma på "normalt sätt". Eftersom att allt blev så jobbigt kring amningen så sinade min mjölk, det gjorde skitont och V gick ner i vikt så vi var tvungna att ge tillägg på flaska vilket resulterade i att han till slut inte ville äta på mina bröst. Varför det liksom, flaska gick ju betydligt lättare att äta ifrån. Detta hade ingen sagt till oss...så efter 3 veckor la jag ner amningen. Så jag känner igen mig mkt i det du skriver därför läser jag din blogg :) hoppas er son får mindre ont i magen med mjölkfri ersättning! Vår V kämpar också här med nr2 varje dag/natt...men det går till slut. Alltid lika glad när han bajsat haha ;) mvh therese