När man läser igenom gamla inlägg på bloggen, undrar
över vem det är som skrivit inläggen, undrar över om det
verkligen kan vara jag, undrar om jag borde radera allt,
undrar över vad fan jag tänkte på, undrar över hur bra allt var.

Det är en sjukt konstig känsla att tänka tillbaka, och ju mer man
vrider och vänder desto mer snett blir det.. Det är jobbigt att
se hur fint man haft det och att det faktiskt bara är minnen nu,
det är jobbigt att inse att man varit en dålig vän, flickvän och tjej.
En vilsen liite för vild tjej i sina finaste tonår.. Men på något sätt
kan jag inte må dåligt över det, över allt jag gjort.. Framför allt
mot min käraste, stackars fina fabian och vilket under att han
stannat hos mig, kanske är det därför jag idag är en annan
människa, uppsakattar så mycket, tar vara på så mycket, bryr mig
så mycket, ger så mycket och älskar så mycket.

För innerst inne i mitt hjärta, ja hur långt in den än satt då så
fanns det ändå där, den där känslan av trygghet och lugn. Och
den tryggheten fann jag hos Fabian, han gav mig det jag behövde
och jag är så glad för att han kom till mig just då, oavsett..
Idag känner jag inget annat än att vi hör ihop, kan inte tänka mig
ett bättre liv, ett liv utan honom är inte mitt liv.

Så fina fabian, fina vänner, fina familj..
Tack för fina år, fina minnen men även dåliga.
Det är ändå dom minnena jag alltid kommer leva på.♥