Idag trycks våra inbjudningar till bröllopet, i veckan kommer min ring, saker blir mer verkligt samtidigt som de mesta för mig känns helt overkligt, jag ska gifta mig, en av dom största dagarna i ens liv & jag ska få uppleva den? Jag har alltid velat gifta mig, en stor flickdröm som så många andra haft sen man var liten,  och det gör mig lite rädd, ger mig en liten klump i magen, den stora dagen, som man fantiserat och drömt om, den dagen ska hända, på riktigt, och man vill ju att allt ska vara precis sådär perfekt som man just har drömt, och sen ska den dagen ta slut? Aldrig inträffa igen, blir man lite deppig då? Känner man sig lite tom, tom på drömmar? Tom på drömmarna man så många gånger drömt. 

Det låter säkert fjantigt, och att resonera kring detta med en iaf i mitt fall kille är inget att hänga i granen haha, han tycker jag tänker för mycket och för underligt..  Men jag kan inte låta bli, på samma sätt som jag inte kan låta bli att bli lite avundsjuk på alla som har allt de här framför sig, barn, familj, äktenskap, hus.. För om jag kunde, hade jag velat återupplevt allt igen o igen o igen.. 

Återupplevt känslan när vi  bestämde oss för att bli vi, när vi fortfarande var barn & gjorde alldeles för mycket konstiga saker, känslan när vi tillsammans klev in i vårt första & gemensamma boende, känslan när vi fick veta att vi väntade vårt första barn, känslan när det barnet gav mig sina första sparkar, känslan när han valde att äntligen komma till oss, känslan i oss när han för första gången såg med sina mörka ögon rakt in i våra, när han log sitt första leende, tog sina första steg.. 

Känslan att återigen få uppleva ett nytt liv, känslan att inte bara vara två om den känslan utan tre, känslan att bli fyra. Fyra människor, en familj, min familj. Min alldeles egna helt perfekta  f a m i l j. 

Jag kan inte låta bli att gråta en skvätt, inte för att jag har de minsta svårt för o gråta men ändå, (den egenskapen har mina små killar ärvt av mig helt klart.) Samtidigt som jag redan fått allt mina drömmar drömt åt mig, så är jag en gnutta lite rädd att det ska kännas både läskigt & tomt sen, inte tomt på liv, kärlek eller mening, men tomt på drömmar om sånt jag alltid drömt.. 

Visst är det inte bara jag, någon mer måste känna samma känsla, samma smygande rädsla? Att undra men inte veta?