Innan jag blev gravid igen tänkte jag alltid, Gud vad skönt o veta allt, slippa oroa sig, tänka på det o det men såklart blev ju ingenting lika o nya funderingar dök upp den här gången, på ett sätt känns det mindre verkligt nu måste jag säga, även om det inte är helt säkert så visste vi att det var Noel som låg därinne o bökade, en liten pojke. Jag måste säga att det var så mycket enklare o förstå o föreställa sig med ett kön.. Nu fattar jag inte ens att det redan är ett kön därinne, det är verkligen en liten tjej eller kille som sparkar sååå försiktigt men ofta.. Helt ofattbart för mig att förstå, mina hormoner är åt fanders den här gången & det underlättar verkligen inte just nu. 

Jag undrar över hur Noel kommer bli när bebisen kommer, mitt hjärta skulle krossas av att se honom svartsjuk o ledsen, jag vill absolut inte känna mig orättvis o otillräcklig, även om jag innerst inne vet att det kommer bli så. Jag har ångest över att det här förmodligen blir vårt sista barn, ibland tänker jag att fan vi skulle ha väntat, sen är liksom bebis tiden förbi.. Men ändå är det här helt rätt tidpunkt, 2 års skillnad dom kommer ha så mycket kul ihop förhoppningsvis och vem vet kanske blir det en tredje sen.. Som sagt, miljoner tankar, känslor och annat som snurrat i mitt huvud.. Skyller på hormonerna!