Det är alltid speciellt utan ens kärlek, det är ett tomhål. Även om det bara är en natt o inte jobbigt så är det något som ändå känns helt fel & det är väl ganska logiskt. 

I 8 år snart har vi kännt varandra, vi har haft motgångar & medgångar.. Vi har delat såå många minnen under åtta år, i maj har du varit min i sju år, sju år. Det är verkligen helt overkligt, så många år, fyllda med kärlek, glädje och sorg. Dom sju åren är bara minnen nu, så himla läskigt egentligen. Jag skulle vilja leva om många av dom igen, som den dagen vi bestämde oss för att det skulle bli vi, efter många månaders dejtande, uppehåll, dejtande, tårar, kyssar, mer tårar osv. Den dagen glömmer jag aldrig, eller den dagen vi bestämde oss för att bli tre, den dagen bara några veckor efter vi fick beskedet om att vi skapat något helt fantastiskt som nu levde i min mage, eller den dagen just den fantastiska saken föddes & jag såg honom i dina armar, den dagen han sa pappa eller fick upp ögonen för hockeyn. Eller den dagen när vi fick veta att vi gjort det igen, skapat något alldeles perfekt, igen. Och gett vårt livs kärlek ett syskon. 

Jag vet att hur mycket jag än försöker så kommer några ord aldrig räcka till, jag vet också att hur mycket som än går emot oss, hur mycket vi än tjafsar, bråkar eller tycker olika. Så kommer vi alltid tillbaka till varandra. Jag är evigt tacksam för att du väntade på mig för sju år sen, när jag var ung och dum och framförallt rädd och oerfaren, jag är evigt tacksam för att du gett mig det här livet, den fantastiska lilla killen som varje dag fyller mitt hjärta till bredden med kärlek & det som ligger o gror i min mage. Jag älskar dig Fabian & det kommer jag aldrig sluta göra.