Sanningen är den att jag visst älskar dig, sådär mycket som jag aldrig trodde att jag kunde älska någon, och jo jag är jävligt rädd, antagligen mest rädd för att släppa in dig, kanske mest för att jag inte har plats för mig själv längre och kanske för att det inte alltid är sådär underbart som det brukade vara, för det var verkligen bra förut visst var det? och jag har verkligen försökt, försökt göra saker bättre och du har försökt och jag förstår att du inte orkar längre, eller du borde inte orka längre, men det gör du. Just därför vet jag inte längre vad jag ska ta mig till, vad jag ska göra för att få det här att bli sådär fint, för varje gång du tittar på mig sådär som vara du kan och säger att jag är det finaste du vet, och varje gång du håller om mig för att du vet att jag inte vet vad jag annars skulle göra, då älskar jag dig mer än någonting annat, då är jag världens lyckligaste person och vill alltid ha det så, men jag kan inte vara sån jämt och jag vill verkligen att det ska gå, men det gör inte det och jag är jävligt ledsen men jag vänder här. & jag hatar att jag älskar dig, men likförbannat kan jag inte sluta älska dig, och jag är ledsen för det med & när jag tänker efter är jag ledsen för allting.

kvällen har jag tillbringat hos min kära farmor & farfar, eftersom farfar fyller 74 idag.
Grymt mycket grattis till han & next saturday fyller farmor år, herregud vilka partaj man
får gå på. ikväll kom vi fram till att jag är en slangis, och man ska hata att vara slangis
och givetvis så hatar jag också det, fast ibland får jag ändå mest av allt det där. lyxigt.






ibland lyckas man, ibland inte. det här spelar ingen roll, för ingenting känns menginslöst ändå.