Ja, jag har lurat mig själv, för många gånger nu
jag trodde kärlek som din var lätt att fånga nu.

jag kankse har fel, men jag vet åtminstonde vad jag känner.
och jag irriterar mig, gräver ner mig, gråter ner mig. för ingenting.
Tänk alla famnar jag lämnat av längtan till dig, eftersom du är det
allra finaste jag vet verkligen finaste. och jag vet inte vart jag ska
ta vägen eller vad man ska ta sig till, så jag gräver tills jag kommit
till mitt dunkla rum. och det är som om ett timglas rinner för varje
gång jag tänker på dig, när sanden runnit ner så kommer det.
fan också. Jag behöver en smäll på käften för o komma i rätt balans.

& du måste va sjuk, för du kan inte se när löven faller ner hur ful jag e.