Det kanske är fel, att se en enda punkt i livet & brinna så otroligt mycket
för just den punkten. jag vet inte. men det är så det är, det är det enda som
betyder något och det enda som känns. och ja jag är jävligt rädd, rädd för att
inte räcka till och rädd för att få stå ensam kvar och tillslut se den punkten brinna
ut. Jag har aldrig tänkt på hur ont det gör,  hur svårt det är och hur jobbigt det känns.
Jag har aldrig riktigt tänkt.  Jag har sett en framtid, tänkt en framtid, med världens
finaste människa.  Men vad gör man om den framtiden plötsligt skulle försvinna?
Ja, vad gör man då? Det är nog fel att ha sånna tankar, det är nog det som gör
det hela mycket svårare, att tankarna tar över och styr allting. men det är enda dem
som gör att man fortsätter hoppas och fortsätter våga.  Jag bestämde mig när
jag tog ett stort kliv för att aldrig bli densamma igen, och för att bli den jag ville bli
med den jag ville ha, det är så det är nu, och det skulle nog inte kunna bli bättre.
på något sätt, men ändå fortsätter rädlsan att darra igenom mig varje gång jag
hör eller ser vissa saker.. och det fortsätter ändå göra ont, hela tiden. varje dag.
jag är rädd, rädd för att det inte ska få fortsätta vara såhär förbannat jävla underbart.

det blir mörkt och jag är rädd.

our song.