För en vecka sen hade jag fullt upp med förberedelser, mat som skulle lagas,
bakelser som skulle bakas, blommor som skulle plockas, you name it..
för en jävla vecka sen.. Jag sov 2 1/2 timme, körde bil till sundbyberg, drack
och åt på champagne frukosten, traskade med mitt glada tjej gäng till kyrkan,
sjöng, åt tårta, stod innanför dörrarna och såg allt folk som anlände.. vi var
först, vi sprang först, huvudet hann inte tänka till men vips var vi ute, jag
grät så jävla mycket, jag var glad och rädd på samma gång, vi hade så jävla
kul tillsammans under dom 3 timmarna vi skrek oss hesa och drack oss fulla
på flaket, och jag hade en jätte bra mottagning med alla som betyder allt.
Men ändå är det så förbannat svårt att fatta att allt det här redan hänt, att när
blivande studenter skriver " imorgon smäller det" så har det redan smällt
för mig och för oss, ändå går dedt inte att förstå.. Det kanske är så det ska
vara, men det är frustrerande det vill jag lova.. just nu ser jag fram emot en
varm sommar fylld av underbara stunder med dem jagälskar, jag ser fram
emot att få åka till väddö med mitt favvo gäng och att få åka till barca eller
london med trevloigt sällskap, jag ser fram emot jobboch semester, och jag
ser fram emot att få börja slipa på mitt företag.. för jag är laddad, jag vill det
jag vill med mitt liv, jag vill driva och äga mig själv.. Men ändå kan jag inte
förstå att det är nutid, att det jag sett upp till ändå sen jag började skolan och
förstod var studenten var, är över.. att skolan är över, att studenten är gjord..
Mina ögon är fyllda av tårar och jag skulle göra myckedt för att få uppleva
den dagen igen.. bästaste.