Har läst igenom gamla inlägg i bloggen, speciellt år 2008.
Har fått ont i magen, har gråtit en skvätt, har skrattat och har varit lycklig.
Det är svårt att förstå vilket fint liv men har levt, vilka fantastiska stunder och
vilka jobbiga stunder man haft. Men framförallt fantastiska. Sättet man känner
när man träffar den perfekta, ordvalen som ëgentligen känns helt obeskrivliga har
jag beskrivit, vänner som jag saknar och vänner som jag har. Alltså, varför
känns allt annorlunda nu? Varför fanns tiden förut och inte nu?
Är det vad man gör det till eller hur man prioriterar?

År 2008 jobbade jag helt hysteriskt på donken, jag hade ytterst få lediga
dagar men ändå hann jag nästan varje dag vara med dem jag älskade.
Jag kunde gå från jobbet till fabian i grind, vi kunde ta en sen kvälls promenad
i sommar värmen, vi kunde ligga i hans rum och bara prata om allt och
ingenting. Jag kunde vakna utan honom i hans säng, gå till jobbet för att sen
åka hem till rånäs, träffa min familj och träffa barret för en promenad och en
hyr film från Ica rånäs. Vi kunde på kvällen bestämma att Sofie skulle styra
fest dagen därpå, eller att vi bara skulle ses alla i rånäs för att sitta hela
kvällen vid vattnet och bara prata. Vi kunde grilla, spela fotboll, hänga i rimbo
eller bara va, vi kunde roa oss med att åka Emmas moppe genom rånäs,
eftersom det var olagligt att åka tre. Svårare än så var det inte.

Jag har slutat ljuga för mig själv, och även om det är svårt så tror jag att när
vi skiljdes i nian så lovade vi varnadra inte bli som dem andra, att vi skulle
ses ofta, att vi skulle hålla ihop. Jag tänker ge allt det här året, och åren som
komma skall, jag saknar mina vänner och min familj. Alla spontana saker
som inte kräver någon planering och lyckoruset om rusar i kroppen när
man ser den man älskar. Varför ska man ta varandra för givet, varför ska
det kännas som ett gift gammalt par? Varför ska det vara så svårt nu och inte förr?
Stanna upp, och tänk på allt fint och bra i livet, och glädjs åt det, bara det.
 
Jag saknar den gamla tiden även om jag älskar nutiden.
Jag saknar och älskar alla er som vet att ni är drabbade.

Ni är fantastiska människor och jag vill aldrig förlora er.

♥    ♥    ♥