Den här känslan är väldigt svår att förklara.
Det är det fina, det är lugnet,  det är dofterna, det är allt.
Jag saknar att kunna ta en promenad längs
kohagarna i rånäs, hoppa till av ormarna som slingrar sig. jag
saknar att kunna känna vår och sommar dofterna som bara
finns där, att gå spåret, ta en paus längs vägen och stanna
vid ett berg vid vattnet, sitta där och bara tänka.
Gå ut och gå med bästa mamma, stanna och plcoka vårens
blommor längs vägen, komma hem och ta en tur med båten
med pappa, cykla och ta ett kvälls dopp med lillebror.

Gå byn runt med mitt hjärta, hand i hand när sommar
mörket faller i bara shorts och linne. den där känslan, ingen kommer förstå.

Det sämsta med att bo här är att det aldrig komme bli samma
sak,  jag kan inte träna ute här på samma sätt. Jag kán inte gå
spåret och sen sätta mig någonstans o känna lugnet, för det
finns inget lugn. överallt möter man människor, som kollar konstigt
om man gör något annorlunda, att sitta ner o känna lugnet finns
inte på kartan, att stanna o göra övningar på en sten finns inte.

Nej, jag kommer alltid vara en rånäs tjej. Även om jag aldrig
kommer tillbaka dit, fina rånäs. Varför tycker alla så illa om'denna
fantastiska lilla by? skulle norrtälje vara bättre? no way.