Så många känslor.

 

Vi har det bra efter alla omständigheter, jag vill skriva och uttrycka mig om hur bra saker varit och om hur skit mycket varit.. Med blandade känslor och helt slut på tålamod vill jag bara hem. Vi är alltså kvar på Danderyd, vi har sen igår morse varit på Neonatalavdelningen.. Vår lilla kille fick gulsot och har behandlas på heltid. Helt isolerade och får bara använda mobiler utanför avdelningen.. saker har verkligen inte blivit som vi tänkt och jag saknar min fina familj som jag bara vill ska få träffa våran son.. det känns inte rättvist. och en sekund känns som en minut.

 

Jag har varken lust eller ork att skriva, men ska verkligen göra det så fort vi fått komma hem.. Och jag ska verkligen skriva om hur jävla ont man har efteråt, för såklart visste jag att man skulle ha ont.. Men alla skriver verkligen bara om förlossnings smärtan och jag har haft ondare än vissa värkar under min förlossning.. Och det önskar jag att någon gjort mig beredd på. 

 

Vi har iaf fått den finaste lilla killen i världen. Att ha en liten mini vi på våra bröst, att trösta och mysa med. Går inte att förklara med ord vad han efter 2 dagar betyder för oss. ❤ självklart är jag glad för det.. Men mår man inte bra vill man bara hem till dom som står en närmast. Deffenetivt inte vara på en avdelning med besöks och mobil förbud. Allting är verkligen upp och ner och att börja amma har liksom gjort att jag i ens sekunden gråter och är jätte ledsen, och nästa jätte lycklig och allt känns lätt. 

 

 

Han är så fin eran son <3
Du är så grym som orkade alla dom långa timmarna på förlossningen!!! Jag finns här om du vill prata av dig eller så! :)
Jag håller tummarna att ni får komma hem snart !
Kramar <3

vet du, man kan aldrig förbereda sig på sin första förlossning... så många känslor, smärta och chock... det ÄR jätte jobbigt!självklart är man helt överrumplad av stora känslor för den lilla, men även mindre positiva känslor med allt som kommer därtill... tröttheten lamslår en, ammningen är oftast skitjobbig, det blöder, det gör apont även efteråt, o alla bm kommer med tusen olika råd. andas, lita på din egen förmåga att ta hand om ditt barn, och se till att sova! när man är trött är allt så mkt större o jävligare.. solen skiner, tänk när ni får komma hem o bara njuta i stillhet... snart kommer du knappt komma ihåg den här tiden...plötsligt vänder allt, och allt känns som du inte gjort annat, o även den fysiska smärtan avtar... grattis till eran kille o grattis till erat nya fina liv! kram

Åh! Det är sådär i början. Man gråter om vart annat som man är så lycklig att man inte vet vart man ska ta vägen. Haha jag kunde kolla på ett glas vatten och gråta av lycka att få dricka det.. Hormonerna är ur styr, du är ur styr för det är något nytt, fab kommer känna sig otillräcklig för att du får ta det mesta själv. Amningen är ansträngande, det gick nätan inte alls för mig. Men det är så! Ta det lugnt o njut o ta allt som det kommer. Släpp alla måsten och bänka er i sängen. Så fort du har kommit in i rutiner kommer allt bara vara fantastiskt, men ta vara på var enda minut för dom växer läskigt fort och sen står man där o ångrar att man inte njöt mer och jag kommer inte ens ihåg hur de var längre... Han är ju inte dåligt söt heller ;-)

Hej och grattis till er jättefina lilla kille!!

Håller med dig om att man inte direkt pratar om hur det är efter förlossningen, när barnet äntligen tittat ut. Jag visste att man kunde spricka och behöva sy några stygn.. men inte att det skulle vara jag som sprack nästan hela vägen och sedan hamnade på operation. Det är tungt där och då men jag är så otroligt glad över att jag fick komma till op! Det tog många många veckor för mig att återhämta mig. Hoppas du fick en mindre bristning än vad jag fick, det var verkligen inte roligt och jag är så glad över att min sambo var hemma ca 4veckor efter att hon kom vår lilla prinsessa.

Be om starkare smärtlindrande om du har för ont! Det har du rätt till!

Försök tänka possitivt nu, snart är ni hemma med er prins och isoleringen är ett minne blott! Du har blivit mamma och det är inte alltid en dans på rosor, men så underbart! Stor kram från mig!

Superstort grattis! Vet hur otroligt långtråkigt och hemskt det är att ligga inne, speciellt när man inte får ha telefon eller besök. Vi låg inne tre veckor när Lilly föddes och det kändes som ett år. Hoppas ni får komma hem snart och angående amningen, första dagarna är sjukt jobbiga med alla hormoner och mjölken som rinner till, det kommer snart kännas bättre!

Åå, stackars liten! Tur att dom på neo är helt undetbara! Men förstår er, känns som tiden står still när man är där samtidigt som den bara flyger förbi, jätte konstig känsla! Styrke kramar till alla er! Han kommer bli så stark den där lilla killen!