Alltså, livet är egentligen helt otroligt. Kan varken sätta ord på det eller förstå det! Vi har liksom TVÅ fantastiska barn, vårt första barn blir liksom 3 år, bara ett stenkast bort! Hur är det ens möjligt? Slutade jag inte nian nyss o gjorde Gud vet vad? Ikväll är en sån kväll jag tänker sådär extra mycket, vi har kollat på gamla bilder o ibland kan jag inte förstå att vi sitter här, det är så jäkla overkligt o ändå så självklart! 

Mio blir SÅ stor SÅ fort, även om han fortfarande är en liten pluttis så har jag sån jäkla ångest.. Det gör liksom ont. Jag vill liksom aldrig att det här ska ta slut, jag vill bli gravid, föda barn, bebisgosa, se dom växa upp hundra gånger?! Jag trodde nog aldrig att jag skulle kunna känna mig såå redo för ett barn till redan nu, Mio är liksom en bebis! O ändå vill jag aldrig att det ska ta slut o jag vet ju att vi inte kan skaffa tio ungar! När känner man sig färdig? Gör man nånsin det? 

Två 3 månaders killar!